Det finns stunder i livet då man plötsligt inte känner igen sig själv längre. Som om den person man en gång var – den som skrattade lättare, skrev friare, delade sin väg genom livet med öppet hjärta – sakta har tystnat. Inte för att man vill, utan för att livet har tryckt en i en riktning man aldrig bad om.
Jag har alltid använt min röst för att berätta om det som ger styrka: barnens skratt, hundarnas lugna närvaro, vardagens små segrar. Förr skrev jag för att inspirera och för att påminna både mig själv och andra om att livet, trots allt, bär på godhet.
Men någonstans på vägen förändrades min röst. Den blev hårdare. Tyngre. Fylld av orättvisor, systemfel och kamp. Kanske var det nödvändigt. Kanske var det det enda sättet att inte gå sönder. Men samtidigt kändes det som att något i mig gick förlorat.
Det är märkligt hur man kan börja skriva om världen – och plötsligt sluta känna sig hemma i sin egen.
Att förlora sin röst är inte bara att tystna. Det är att känna att orden inte längre har den där värmen eller riktningen. Att identiteten, som en gång var så självklar, nu känns som ett rum man inte hittar tillbaka till. Man vet att man har varit där… men dörren verkar ha stängts medan man var upptagen med att överleva.
Men kanske handlar det inte om att hitta tillbaka till den man var.
Kanske handlar det om att skapa utrymme för den man är idag.
Jag försöker påminna mig själv om att även förändrade röster bär sanning. Att identitet inte är något man tappar – den bara formas om, ofta av saker som krävt mer av oss än vi egentligen hade att ge.
Och kanske kan jag så småningom låta båda delarna få plats:
den som kämpar för det som är rätt,
och den som vill visa på allt som fortfarande är gott.
Kanske är det där min röst hör hemma nu.
I mellanrummet.
I det ärliga.
I det mänskliga.
Det här är mitt försök att börja tala igen.
Annsia 
Lämna en kommentar