Annsia

Det finns en sorts styrka som sällan syns, men som ändå håller ihop hela världen. Den bor i dem som bär allt — inte för att de måste, utan för att kärleken inte ger dem något val. Jag tänker ofta på alla mammor som gör just det. Som bär tystnadens tyngd, oron som aldrig somnar, hjärtat som alltid lyssnar efter minsta signal från dem de älskar.

Vardagen kan ibland kännas som en strand där vågorna aldrig förändras. Dag efter dag slår de in, lika monotona, lika krävande. Det finns ingen horisont, inget tydligt mål, bara en fortsättning. Och mitt i allt detta står hon — trött, men fortfarande upprätt.

Det är lätt att undra om någon ser henne. Om någon förstår hur långt en mamma kan gå utan att själv veta vart hon egentligen är på väg. Ibland kanske hon känner sig osynlig. Ibland kanske hon undrar om någon verkligen förstår tyngden hon bär.

Men ändå fortsätter hon.

Inte för att vägen är klar. Inte för att hon vet svaret. Utan för att kärlek är en kraft som drar henne framåt, även när allt annat i livet drar henne nedåt. Den sortens kärlek är tyst, stark och ofta ouppmärksammad — men den är också den kraft som formar världen.

Och kanske, en dag när hon minst anar det, ska ett ljus bryta igenom tröttheten. En påminnelse om att hon inte gått fel. Hon har bara gått längre än de flesta ens vågar.

Det är något heligt i det.