Annsia

Det senaste året har lärt mig mer om samhällets brister än jag någonsin önskat. Jag har tvingats inse att myndigheterna, som ska vara vår trygghet och vårt stöd, varken kan hjälpa oss eller ens verkar förstå sina egna uppgifter. Det är som att falla genom sprickor man inte ens visste fanns – och upptäcka att ingen står där redo att ta emot en.

Samtidigt har det funnits en form av lättnad i att äntligen få bevisa min oskuld. Att få upprättelse, om än bara på papper. Men känslan av lättnad blandas med något mycket tyngre: insikten om att det ändå är barnen som får betala det högsta priset. Det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva. Det borde aldrig vara deras kamp.

Jag blir ofta ledsen och besviken över hur systemen är byggda. Det är som om hela världen är utformad för människor som lever ”normalt”, som följer mallarna, som passar in i förväntningarna. För oss andra – de som lever annorlunda, tänker annorlunda, fungerar annorlunda – finns det väldigt lite utrymme. Det är inte vi som brister. Det är strukturerna som gör det.

Men mitt i allt det tunga finns det också något fint. Jag är så tacksam över mina barns reflektioner, deras självkännedom, deras vilja att förstå sig själva och sina utmaningar. Det gör mig både stolt och hoppfull. När jag ser dem ta ansvar för sina känslor, våga prata, våga se både styrkor och svårigheter – då vet jag att vi är på rätt väg.

Det gör att jag kan hjälpa dem igen. Och i slutändan är det det viktigaste. För ingen kommer någonsin förstå oss så bra som vi själva gör. Ingen annan kommer se vår helhet, vår resa, våra sår och vår styrka.

Vi har tur som har varandra.
Vi har tur som har byggt en trygghet som inte går att rasera, hur mycket omvärlden än skakar.
Och oavsett hur systemen faller – så står min familj kvar..