---

Det finns ögonblick då livet delas i två delar: före och efter.
Före katastrofen, före ljudet av något som brister, före det ögonblick då marken under ens fötter inte längre känns trygg. Och efter – när allt man tidigare tagit för givet har blåst bort som damm.

När människor pratar om flykt, talar de ofta om själva resan: vägen, gränserna, havet, kylan, rädslan. Men de pratar mer sällan om känslan som kommer efteråt. När man väl är framme. När kroppen slutat springa men själen fortfarande håller andan.

Tystnaden efter stormen

Det märkligaste med att ha upplevt en katastrof är tystnaden som följer.
Den borde vara lugnande – men den är det inte. Den är nästan för stor, för ren, som om världen inte riktigt förstår vad man bär på. Andra fortsätter med sina liv. Man själv står där som ett hus där bara fasaden är kvar.

Inuti:
spruckna väggar, mörka rum, ekot av det som hände.

Minnet som inte vill vila

Flyktens känsla försvinner inte bara för att man stannat. Den sitter kvar som en darrning i huden, som en vaksam blick över axeln, som en oförklarlig trötthet som inte går att sova bort.
Vissa dagar känns det som att katastrofen fortfarande pågår, fast i en själv.

Det är inte konstigt. När något hotat ens liv, fortsätter kroppen skydda en – även när faran är över. Hjärnan säger: “Var redo.” Hjärtat säger: “Jag är så trött.”

Mellan tacksamhet och sorg

Det finns också en märklig blandning av känslor:

• Tacksamhet över att ha överlevt.
• Sorg över det man lämnat.
• Skuld över att andra inte kunde följa med.
• Hopplöshet inför att behöva börja om från noll.
• Hopp, lika skört som en nyväxt planta, men ändå där.

Att leva vidare är ett slags mod man inte får medaljer för. Det är tyst, osynligt, men enormt.

När framtiden känns som ett främmande land

Efter en katastrof blir framtiden svår att lita på. Man planerar med blyerts, inte bläck. Man vågar drömma, men bara smått.
En kopp te i lugn och ro.
Ett rum där man kan sova utan att vakna av ljud.
En vänlig röst som säger “Du är trygg nu.”

Och trots allt – sakta, långsamt – börjar kroppen tro på det.

Att hitta hem igen

Hem är inte alltid en plats. Efter en katastrof kan hem vara en känsla man måste återskapa från början:

• en trygghet i den egna kroppen
• en förmåga att andas djupt
• en möjlighet att känna glädje utan att den blandas med skam

Det är ett arbete. Det är en resa. Men det är också en möjlighet.

För den som överlevt finns en märklig, tyst styrka:
Man vet nu att världen kan rasa – och ändå kan man resa sig igen.