Annsia

Ibland kommer stunder då allt känns övermäktigt. Då vardagen inte längre är en rad av steg framåt, utan mer som att vandra genom en tung dimma där varje rörelse kräver mer kraft än man egentligen har.

Jag har nyligen känt så. Som om jag önskat att någon annan , någon vänlig, stabil, mjuk själ , kunde ta över mitt liv en stund. Ta rodret, hålla i allt det där som skaver, medan jag bara fick kliva av. Bara för en liten stund. Bara andas.

Det är inte det att jag vill bort från livet. Det är bara det att jag vill bort från tyngden som lagt sig över det.
Från kraven, måstena, tankarna som aldrig tystnar. Från känslan av att allt ansvar hänger på mina axlar, även när de egentligen inte orkar mer.

Och jag tror inte att jag är ensam om den känslan.

Vi pratar för lite om vad det innebär att vara människa i en värld där allt går fortare än våra hjärtan hinner med. Vi pratar för lite om hur svårt det kan vara att bara orka ibland. Men kanske är det just därför det är viktigt att säga det högt:

Att ibland vill man bara lämna över allt för en stund.
Att ibland vill man få vila i någon annans trygghet.
Att det är okej att känna så.

Det betyder inte att man är svag.
Det betyder att man är människa.

Och kanske, bara kanske, är det första steget mot att orka igen att våga erkänna det — för sig själv och för någon annan.

Jag saknar dej min underbara stjärna ❤️