Annsia

Hur glad jag än är idag kan jag inte sluta tänka på allt som kunde ha gått fel. Alla gånger jag höll andan. Alla gånger jag förberedde mig mentalt på katastrof och ändå tvingades hoppas på det bästa. Den där beredskapen släpper inte bara för att man har “klarat sig”.

Rädslan av att inte kunna skydda sina barn – eller ens sig själv – är den värsta känsla jag någonsin upplevt. Den som inte har varit där kan inte förstå. Det går inte att förklara hur det är att leva i ständig vaksamhet, där varje beslut kan få livslånga konsekvenser för ens barn.

Vi levde i våld i nära relation i fem år. Fem år som vi gjorde till våra så gott vi kunde. Under hela denna tid hade jag alene foreldreansvar. Fadern hade ingen samvaro med barnen. Ansvaret för deras trygghet, skydd och vardag låg helt på mig – juridiskt, praktiskt och emotionellt.

I efterhand vet jag att mina barn är starkare än vad jag vetat.Jag minns hur många gånger jag sa till mig själv att inget barn orkar hur mycket som helst. Och det är sant. Barn ska inte behöva orka. De ska skyddas.

Det som gör mest ont idag är inte bara det våld vi utsattes för, utan hur samhället svek när jag bad om hjälp.

När jag kom till Horten kommun 2022 bad jag vården om stöd för mina barn. Jag var tydlig med att vi hade levt i våld i nära relation. Jag var tydlig med att jag hade ensam föräldraansvar. Jag sa att jag behövde få vara bara mamma för en gångs skull – inte utredare, inte projektledare för vår överlevnad, utan mamma.

Istället valde kommunen att agera på ett sätt som i praktiken gynnade fadern och fortsatte skada oss. Under ett och ett halvt år blev jag anklagad för att vara en dålig mamma och för missbruk, på grund av en medicin som är lagligt utskriven av läkare i Sverige. Fokus lades inte på våldet. Fokus lades på mig.

Detta är inte ett enskilt misstag. Det är ett systemfel.
Kompetensen kring våld i nära relation är fortfarande skrämmande låg bland många som arbetar med människor. Istället för att skydda de utsatta straffas de. Liv slås i spillror.

Myndigheter sparkar på människor som redan ligger ner.
Idag har jag bevis på vad kommunen utsatte mig och mina barn för. Jag kommer ta en sak i taget och se hur långt jag orkar. Mest av allt vill jag ha frihet. Ett liv där jag inte längre behöver försvara min verklighet.

Men mina barn förtjänar också upprättelse. De förtjänar att få veta – på riktigt – att det inte var de som gjorde fel. Att det aldrig var deras ansvar att bära vuxnas våld eller samhällets oförmåga.
Jag är ledsen. Jag är arg. Och jag vägrar vara tyst.

Horten kommun är inte bara en kommun som brast. För mig är det en kommun som valde sida – trots att jag hade ensam föräldraansvar och trots att barnen saknade samvaro med fadern. Och de valde fel.

Det här är vår historia.
Och den är sann.