Annsia

Det är svårt att beskriva hur det verkligen känns att ha varit på väg i flera år. Jag, mina två barn och våra hundar, vi har sett platser som de flesta bara drömmer om – men vi har också sett sidor av världen som skakar en i själen. Falska leenden, löften som inte hölls, faror som lurade runt varje hörn. Vi lärde oss snabbt att världen inte alltid är vänlig, och att trygghet ofta är något man måste bygga själv.

Vi sov i städer som aldrig sover, på landsvägar där vinden var den enda värmen, i skogar där tystnaden kunde kännas både som skydd och hot. Vi mötte människor som hjälpte oss utan att ställa frågor, och andra som försökte utnyttja vår sårbarhet. Varje dag var ett val: fortsätta framåt, eller stanna och riskera något värre.

Men så finns det stunder – små, nästan osynliga – när allt kändes rätt. När barnen skrattade, när hundarna rullade sig i solen, när vi alla kände oss som ett team mot världen. De stunderna höll oss vid liv när farorna blev för nära, när nätterna var för långa och när allt vi ville var att ge upp. Hade vi alltid varandra.

Och så, efter alla år, kom vi hem. Men det var inte bara en plats

– det var ett ögonblick av lättnad. Det enda jag önskade nu var att mina barn äntligen kunde börja leva igen, att de kunde få sluta tvingas överleva varje dag. Att de riktiga skratten kunde komma tillbaka, att deras hjärtan kunde få känna frihet och trygghet utan rädsla. För efter allt vi gått igenom, efter alla faror och falska skydd, var det deras liv som var det verkliga och enda målet.

Att resa ensam med barn och hundar i världen är en kamp, men också en lektion i mod, tålamod och kärlek. Och när man äntligen kommer hem, inser man att det inte är själva resan som definierar oss – det är allt vi tog med oss tillbaka: minnena, bandet, och vetskapen om att vi kan klara vad som helst tillsammans.